Hur många gånger har man inte förbannat den där j-a motvinden som alltid dyker upp lagom tills man är på väg hem efter en alltför optimistisk träningsrunda? Eller hur många gånger har man inte underskattat hur tung den där byrån egentligen var strax efter man glatt skrutit om hur stark man minsann är? Jag tycker att har fått min beskärda del av motgångar genom en längre tids ofrivillig arbetslöshet. Tro mig, det tar emot att inte veta hur ens framtid ser ut. Oavsett hur tungt det kan kännas i livet finns det inget tyngre än att förlora båda sina föräldrar. En klok man sade en gång att allt som händer i livet ger en erfarenheter. Vissa mer dyrköpta än andra. Det kan verka tröstlöst och man förstår inte varför detta skulle behöva hända om det nu finns en gud däruppe. Det kanske tar över femtio år för polletten att trilla ner, eller så är det bara så att allt inte har en enkel förklaring. Oavsett vilket så är det lika säkert som amen i kyrkan att vi alla har en begränsad tid här på jorden. Om man sedan vill suga ut varje liten gnutta liv av varje sekund eller väljer att leva livet efter devisen “It’s better to burn out than to fade away” får den enskilda själv bestämma. Den enda hyfsat positiva slutsatsen man kan dra av det här är att ju mer saknad och älskad den bortgångne är, desto mer har man betytt för omgivningen. Och det är väl ändå det som livet går ut på. Att rista in ett minne i släkt och vänner som sent ska glömmas. Over and out…

Peter Liljebladh – Team Refero CKC4

Efter ett klockrent inlägg av Sveriges CX fantom Darvell gällande 4×4 minuter tänker jag nu skriva om ett kanske i många ögon sätt lättare pass.
Jag pratar just om 3×20 minuter, ett bra pass för att behärska inviduellt tempo, att under lång tid köra på hög belastning/itensitet utan att för den delen spränga sig fullständigt.

Hur högt dessa 20minuter kan avverkas intensitet mässigt beror på idrottaren, en sak är säker oavsett om du har en låg tröskel eller en hög tröskel kommer alla att känna igen sig!
Min härliga tisdag!
Börjar morgonen med gym, man kan nästan här påminnas om att kvällen kommer bli hård. Klarar jag verkligen den effekten under HELA passet, det är ju ändå 60minuter?!?!?

Man rullar in till jobbet allmänt stel i benen och går fortfarande runt och grubblar, jag vill ju ändå vara minst lika stark som förra tisdagen, MINST!

Man laddar på med extra vätska, mat, efterrätt för att förbereda kroppen på att fy fan snart åker vi.

Väl på testcykeln.
Uppvärmningen, okej rejäl uppvärmning här gäller det att vara förberedd.

Första intervallen.
Man ställer in motståndet, kontrollerar kadensen och effekten. Fy fan vad stark jag är idag, det här klarar jag hela dagen. Sitter och pratar med min träningskamrat de första minuterarna, sen händer det som ett brev på posten, man börjar flåsa, pulsen har gått upp från att ha varit något bekvämt gnet tempo till något helt annat. Tystnaden sprider sig i lokalen, 10minuter kvar av första intervallen!
Vad fan skulle jag häva på så här mycket motstånd för? Hur blir nu sista intervallen?
Tankarna haglar snart klar med första, musiken börjar snart vara likt en dimma. SLUT!
Första intervallen klar, man skryter om hur lugnt det kändes men pölen av svett och känslan i benen säger något helt annat.

Vilan går fort, man har snart snackat igenom allt man ville säga om cykel, träning och livet.

Andra intervallen.

Med full fokus på rundtrampet går nu minuterarna fort, det här känns bra, det går till och med bättre än första intervallen. Det är här tävlingsmänniskan kommer in, jag ska köra klara av att köra denna med högre snitt effekt än förra veckans bästa.
Nu är det klippt, efter 10minuter stirrar man in i betongsprickorna, letar fram de bästa minnen från säsongen, letar fram de bästa benen och gör allt för att vara så avslappnad som möjligt.
5minuter kvar, vad håller jag på med?
Det är i början av vinterträningen och det känns som om det är SM?
Fullt ös, nu kan jag inte sluta, mitt personbästa är snart i hamn!

SLUT!
Merde! Nu är jag trött, man pumpar i sig vatten, skakar benen och efter de där korta minuterarna så är det dags igen. Satan i gatan!

Tredje intervallen.
Man ställer in motståndet och ger sig iväg, man börjar med att koncentrera sig på motståndet.
Efter en minut är det kantigt, man fokuserar igen. Det blir kantigt, IGEN!
Efter 2½ minut, bara 17,5 minut kvar. Snart i mål. Man börjar motivera sig själv genom att tänka att nej jag avbryter efter 10minuter, bara 7minuter och 25 sekunder kvar, kämpa, kämpa!
7minuter är ingen tid, blicken söker efter nya betongsprickor i lokalen. Pulsen är hög, runt där man brukar kämpa på tempoloppen. Men det inne i en blek klubblokal på en mördar maskin.
15minuter kvar, hälften kvar tills ”min” intervall på 10minuter är slut! Resten kan jag göra i januari, lugn och fin.
Man kämpar på, räknar ner sista minuten, uj uj uj snart ska JAG sluta, just då. Precis 10sekunder innan man ska ge sig, kasta in handduken. Gråta en skvätt, kommer samvetet.
Som en käftsmäll ökar man frekvensen lite grann, härdar ut och när man någonstans mister verklighets uppfattning (efter 11minuter) så vaknar man upp 2minuter från slutsignalen.
Nu med en viss glädje som sprider sig likt en löpeld i de redan nu så uppbrunna benen, som går lite kantigt. Jag kommer att klara det, jag är bäst. Jag ska fan spurta också!
Nehe? Skulle inte jag sluta för 10minuter sen, no mercy!
1minut kvar, lasta på mer!
30 sekunder kvar, lasta på mer trampa fortare.
15sekunder kvar håll ut.
5sekunder, 4, 3, 2, 1. YES!
Tröskelpass ett pass som anses hyfsat bekvämt, men inte då! Tröskel är något jag har förbättrat, även förmågan att lida. Att tycka att det är förträffligt kul att plåga mig själv till bristningsgränsen.

Eftersviten efter ett testcykelpass 3×20mintuer har bestått av följande:
Vätskebrist
Svartnar för ögonen när man reser sig
Feber på natten
Kramp i båda benen, mitt i natten (magisk sådan)

Det finns en förklaring på detta:
I’m not a bike rider, I’m a cyclist!

I dag lyckades man få veckans andra punka . Träningen inför 2012 är i full gång. Förra helgen körde jag lite CX som lite omväxling. Man fick ju passa på när det för en gångs skull var tävlingar nära hemmet. På lördagen var det Cup tävling på hemma banan på Wendes området och på Söndagen var det SM i Åstorp. Hade inga större förväntningar på bra rsultat, gjorde det bara för det är roligt. Ha det

Nu när hösten är igång, så är det väl dags att sparka igång uppbyggnaden.
Efter en månad som har spenderats med förkylningar, fester, god mat, mycket mat, fel mat!, Cyclocross, första springpasset, första gympasset, magiska träningsvärken och diverse andra hyss. Sparkar vi nu igång med struktruerat upplägg, mindre mat, mer sömn, ingen fika och med testcykel för det gör en stark!

Cyclocross är för övrigt den roligaste höst aktiviteten jag har testat på, ut och träna helt oplanerat, leta utmaningar i parker/gräsplätter, backar, sandlådor. Alla hinder man kan hitta, sattsa med livet som insatts.
Onsdagens Vo2 träningar hela hösten kommer fortsättningsvis också bestå utav CX då det är väldigt lätt och kul att köra på den itensiteten:)

Vi hörs!

Utanför fönstret lyser solen med oförtröstlig kraft. Den klarblå himlen visar inga som helst spår av den bistra verklighet som är i antågande. Precis som en ruskig höststorm är en av naturens många underverk smälter den oskuldsfulla nattkylan samman med de vackra iskristaller som bildats på lövverket i perfekt harmoni. När jag var på semester upplevde jag en 15 månader lång sommar. Nog så underbart finns det säkert de som skulle påstå, och jag är faktiskt böjd att hålla med dem. Ändå fanns det något outtalat som saknades. Väl hemma på svensk mark njöt jag i fulla drag när hösten med alla dess färger tog över landskapet. Sedan dess har jag hyst en speciell kärlek för den underbart intensiva solterapi som man kan gotta sig åt på varmare breddgrader. När den svenska hösten tittar fram runt hörnet är det med öppna armar som jag tar in denna sprakande livfulla årstid. Något som jag kan tycka är värt mer än mycket annat är att sticka ut på en cykeltur i den sneda eftermiddagssolen bland de prasslande lämningarna av året som gick. Jag hade sett fram emot att få plocka fram vinterhojen och majestätiskt ”glida” fram över stock & sten. Nåja, lite bredare däck är kanske något som jag får önska mig av tomten i julklapp. Besviket kan jag bara konstatera att de så svåråtkomliga höstmyspassen kom och gick utan att jag fick ta del av dem. Ett gäckande högerknä satte stopp för eventuella planer på en tidig start av vinterträningen. Det har inte blivit många mil i cykelsadeln sedan säsongsfinalen i Svanesunds 3-dagars. Är det månne ytterligare ett tecken på att man inte är 20 bast längre eller bara ett av kroppens sätt att säga simbassängen nästa…

Hur som helst ska vi imorgon samlas i klubblokalen för att ha ett litet möte och diskutera framtiden för CKC4´s elitlag. Något som jag gärna skulle vilja vara en del av ett litet tag till…

Peter Liljebladh – Team Refero CKC4

Ett nytt påfund i min träningsplanering, då de flesta nu i November lägger upp säsongen inför krogrundorna. Gör jag nu det motsatta kör CX (cyclocross) en rolig träningsform/tävlingsform som jag uppskattar mer och mer, hoppas att min teknik blir bättre och bättre, likaså mitt hittills obefintliga igångdrag.
Idag summerades passet maxpuls, kallt. 2 grabbar som cyklar katt och råtta lek i lekplatser, runt skolor, runt mental sjukhus, runt ålderboende, runt parkeringsplatser, uppför trappor, nerför trappor. Skit kul, 1 ½ timme och man är totalt SLUT efter 3 minuter.
Planlöst träna lite hur man vill skit kul, dessutom pressar man syreupptaget, WINWIN!

Förövrigt har jag inte totalt nördat in mig utan var i Linköping i helgen, knallhårt då festligheterna började redan på morgonen med CX tävling, utan att inta vätska efter passet (för att optimera uttorkningen), påbörjade sedan vid lunch intaget av parapydrinkar partyt tog slut lite lagom trött klockan fem på morgonen i ett härligt och vackert Linköping. Behövde jag säga att det enbart var cyklister på dessa festligheter, de orkar hela vägen in i kaklet, vissa längre=) Klarade mig hela vägen hem denna fest, höll på att bli avhängd likt andra på andra förfesten.
Nästa fest blandar vi med sportdryck!

Ja nu är det Off season, årets viktigaste tävling för en Örebroare är över.
Nu försöker man hålla igång flåset med hjälp av stridsracer med grova däck och bromsar, detta med nummerlapp på för att krydda tillvaron!
Annars försöker man nu uppnå den perfekta deffen, dvs kanelbullar och majonäs till frukost, detta enbart för att slippa förfrysa här bland isbjörnarna i norr….

Årets första tur i skogen resulterade i en vinst när 1:a deltävlingen i skånska CX-cupen avgjordes .Den roliga och tekniskt krävande banan på Wendesområdet i Norra Åsum som Patrik Jönsson gjort passade mig bra.

Nu har den hårda satsningen inför säsong 2012 börjat med lite deffning så att jag slipper bli ifrån körd i backarna I veckan tittade jag lite i tränings kalendern och räknade ut att jag tillrygga lagt över 1100 mil på cykelsadlen i år. Redan nu mer än förra året och då är det tre månader kvar innan bokslut .

Träna på där ute så ses vi 2012!
Mvh Paul