En helt vanlig söndag var vi ett gäng cyklister som bestämde oss för att åka över till det röd-vita landet i väster för att cykla. En för mig ny tävling som bjöd på både många höjdmeter och hård vind. Som brukligt i Danmark så var det kantvinden i kombination med det höga tempot som tog död på alla som inte höll tillräckligt god standard. För att vara Danmark så startade tävlingen ganska lugnt men det dröjde inte länge innan man fick slåss om de sista centimeterna asfalt. Hux Flux så hade fältet splittrats upp i en två, tre grupper. Den tidiga timmen i loppet gjorde att ingen riktigt ville gå ”all in” redan vilket hade till följd att tätgruppen växte. Den 28 km långa slingan bjöd på hela 265 höjdmeter. I Danmark av alla ställen! Efter bara ett varv fick jag ge upp tanken om en topplacering när täten seglade i väg i kantvinden. Redan i detta skede hade jag början till krampkänningar i vissa av motluten. Ingen bra början på en 14 mil lång tävling. Efter några tunga kilometer kom så nästa grupp ifatt mig och tävlingen började på nytt. Den här gången i en version som passade mig som handen i handsken. Tempot var i det närmaste identiskt med täten men nu gick det lugnt och fint. 13 man turades om att göra dragjobbet och lagtemponerven fick sitt lystmäte. Kilometerna tickade på riktigt bra och två varv passerade innan vi började komma ifatt cyklister som hade lidit skeppsbrott i täten. Efter att några cyklister ”som inte borde” blandat sig i dragjobbet dog samarbetet ut och tävlingen övergick i Dansk standard. Gas, broms, gas, broms. Ända tills de som inte orkade, (jag) blev ifrånkörd av de som orkade, (de flesta andra). Ut på det fjärde varvet kom vi ikapp vad som mest liknade en Dansk landslagscyklist. Han vände på huvudet, sade några obegripliga ord på Danska och sulade iväg. Med tungan i mungipan fick vi oss en förning som hette duga. Utan att bry sig om vårt välbefinnande bestämde han tempot den närmaste milen. Mycket märkligt. Hur hade han hamnat så här långt bak? Den kuperade terrängen gjorde snart att även en ”bekväm” rulle blev obekväm och jag tvingades att släppa för andra gången. Även det femte och sista varvet började med några tunga kilometer innan nästa grupp kom bakifrån. Jag var vid det här laget rejält sliten och hade allvarliga funderingar på att skita i att gå runt. Men man blir inte populär som blodigel och jag ogillar att bara ligga där bak och fegåka. Snart så satt man där i spets och gjorde av med sina sista krafter. Kanske dumt med tanke på vad som hände sedan. Trots ett par minst sagt beskedliga attacker fick jag se mig slagen och hade nu som ända mål att köra just i mål. 142 Km allt som allt i en vind som hade växt sig starkare för varje varv. Oavsett placering så hade vi lyckats med vår målsättning att köra skiten ur oss själva och bli så där CP-trötta som man kan bli ibland. På vägen hem över Öresundsbron var vi nästan lite oroliga att bussen skulle slå runt när den fick fatt i cyklarna. Det hade varit ett riktigt kamikazeuppdrag att cykla över bron i den vinden. Väl hemkommen gjorde jag långt ifrån så många knop som en optimistjolle antagligen hade gjort på Kattegatt idag. Men den som sliter måste även få ta en tupplur. Välkommen John Blund. x<%-)

Peter Liljebladh – Team Refero CKC4

Medan de flesta körde sin första tävlings i Linköping stannade jag hemma och hjälpte till på vår egen hemmatävling Bockaracet. En vecka senare har även jag fått ett kvitto på hur man står sig mot eliten i svensk cykel. Lite motsägelsefullt så är nog Åstorpsloppet ett av de absolut tuffaste cykellopp man kan ge sig på i Sverige idag. En stenhård inledning med andra ord. Om jag ska vara ärlig så hade jag inte några jättehöga förväntningar på att prestera något resultat utan tog mest detta lopp som en genomkörare inför morgondagen där jag vet att banan passar mig bättre.

Söndagen bjöd på ett “uppfriskande” hällregn som inte bara gjorde vägbana hal utan bidrog även till diverse inbillningssymtom som frusna fingrar och så vidare. Det var bara att dra på sig skorna, våta eller inte och trampa in i vattendropparnas förlovade land. För egen del tyckte jag inte att kylan var så värst besvärande utan kunde ganska bekvämt faktiskt sitta med i toppen på klungan och vara med på det mesta som hände. Trots detta så lyckades jag inte gå med när den avgörande attacken kom utan fortsatte att bevaka mina positioner i huvudklungan. När det närmade sig mål hade jag fortfarande bra med krut i benen och jag gav mig den på att finnas med vid en spurtuppgörelse som drog allt närmare. Nu föll det sig så att jag föll på eget grepp. Jag lyckades trassla in mig så pass i konkurrenterna att jag var tvungen att göra ett kort besök på asfalten. Inte vad jag hade planerat men det är sånt som händer ibland när man är lite för het på gröten.

Peter Liljebladh – Team Refero CKC4